Storasyster Violasaurus har gömt sig. Hon leker kurragömma och lämnar små ledtrådar i form av ljud som Pappa Kapsyl följer. I slottskyrkan hörs flera retfulla ljud. Kan det vara violan som låter så? När Pappa Kapsyl upptäcker Violasaurus springer hon iväg och en vild tafattlek tar vid. Till slut fångas hon in och de båda får pusta ut. Violasaurus visar sitt instrument. Violan låter så känslosam – som filmmusik. De bestämmer sig för att göra en film där Pappa Kapsyl spelar huvudrollen och Violasaurus förstärker handlingen med musik. Vi kastas rakt in i en spännande scen med en attackerande raptor och ett hetsigt soundtrack från Violasaurus. I nästa scen har Pappa Kapsyls långhals kommit bort vilket speglas av vemodiga toner från violan. När allt känns hopplöst dyker långhalsen upp och det blir en känslosam återförening med smäktande stråkar. Efteråt visar Violasaurus några olika tekniker man använder när man spelar stråkinstrument: staccato, legato, tremolo och pizzicato. De båda återvänder till familjen som gör sig redo att spela tillsammans. Till en början går allt bra men nu är Pappa Bassaurus så kissnödig att han måste gå på toaletten. Mitt i stycket stövlar han iväg och musiken stannar av. Pappa Kapsyls upprördhet övergår snart i rädsla då han inser att han nu måste gå ner och hämta Pappa Bassaurus i den gamla fängelsehålan där dinosaurietoaletterna finns. Tur att det kan vänta tills nästa gång.